Invigningsfesten i Nagu Ungdomsförenings nya lokal
å Fäudden den 2 oktober 1910

Då människorna på vägen genom lifvet upplefva något, som måste betraktas som viktiga händelser i deras tillvaro, bruka de samla sina vänner från när och fjärran för att tillsammans med dem glädjas eller sörja öfver det som skrifvit en ljus eller mörk sida i deras lifvsbok. Nagu Ungdomsförening har nyss låtit budkafveln gå. Lika tänkande ungdomsvarma skaror hafva kommit för att tillsammans med oss få glädjas öfver det bålverk för det goda vi här rest på hembygdens leende strand. Den 2 oktober skall städse stå inristad i Nagu Ungdomsförenings historia som en märkesdag. Vi, som voro med på invigningsfesten skola sent – eller låt mig säga aldrig – glömma den.
Under veckor, ja månader hade allmänna samtalsämnet varit den stundande invigningsfesten. Det gällde att taga många kraftiga tag äfven för andra än de aflönade arbetarna, innan allt var redo. Ordföranden och arkitekten hafva frivilligt burit den största bördan för arbetets fulländning, äfven föreningens ungdom samlades till masstagning, till sandbärning, till rödjning af planen, till städning av lokalen och andra oundvikliga och prydande arbeten. Så stod också vårt vackra hem på utsatt tid färdigt att i sig inrymma alla de täta skaror, som anlände från våra svenska grannsocknar i sydvästra Finland.
Solig och klar var oktoberdagen. Festsalen med sina smakfullt arrangerade slingor och röda höstbär var en glad syn för de ankomna. Bland annat väckte det utomordentligt stilfulla gardinmönstret beundran. Så hade också vår skicklige och samvetsgranne arkitetkt studeradne vid Tekniska Högskolan arkitekturafdelning Axel Mörne, förstått tillmötesgå äfven de högst ställda förordningar.
Efter ett ”välkommen till kaffebordet” och åtlydd uppmaning fylldes festsalen af publiken, som stående afsjöng den vackra psalmen ” Vår Gud är oss en väldig borg”. På programmet följde så hälsningstal af doktor Dahl, som däri uttalade den önskan att, då detta hus nu öfverlämnades till N.U.F. denna måtte vårda det väl. Så klingade ”Vårt Land” genom salen. Fröken Selma Lindbom frambar till ordföranden och arkitekten föreningens djupt kända tack. Hon, såväl som de flesta, som under kvällen yttrade sig, underströk den känsla af glädje, som rörde sig inom oss alla, då vi nu första gången trädde in under eget tak. Hälsningsskrifvelser från talrika vänner till föreningen upplästes. En av märket ”Gyrano” undertecknad, för festen skrifven prolog upplästes. Stud. Gunnar Granqvist uttalade ett tack från Åbo Afdelning, hvilken inbjudits att sända representanter till invigningsfesten. Han framhöll att ett lifligare samarbete mellan studenterna och landsbygdens ungdom vore högst önskvärdt. Då kunde ett intensivare arbete äga rum i synnerhet på hembygdsforskningens område.
Nu ljöd sången fyllig och rik. Trägna öfvningar hade burit frukt. Sällan har det väl sjungits med större aktgifvande på dirigentens taktpinne än då ”Modersmålets sång” och ”Sångfåglarne tänkte bygga sitt näste” i varma tonvågor böljande ut öfver den lyssnande publiken. Den senare sången sjöngs två gånger till publikens belåtenhet. Under festens lopp uppträdde sångkören ännu ett par gånger och hvarje gång vittnade intensiva applåder om att åhörarna voro nöjda. Hornmusik utfördes äfven under aftonen. Ett föredrag ”om kulturförhållanden i Nagu under gångna tider” hölls av fröken Helena Henricson. Det intressanta föredraget åhördes med spändt intresse.
”Föredömet för vår svenska ungdom” som det så stolt heter i ”Wästra Finland”, d.v.s. medlemmar i Nagu Lillandets Sportförening förevisade härefter en anslående sporttablå. Som ett af aftonens hufvudnummer må nämnas teaterstycket ”Brita Skrifvars” af Z. Topelius. Hufvudrollen uppbars af undertecknad. De öfriga uppträdande: herr Johan Svahnström (Öfverste Richardsson), kantor Nylander (Erik Skrifvars), Hugo Henriksson (länsman Black) samt innehafvarena af de öfriga rollerna läste samtliga sina uppgifter så väl som man fordra af de uppträdande på scenen i en ungdomslokal. Varma applåder gåfvo tillkänna att publiken var nöjd med prestationen.
Då ridån gått ned ljöd tonerna f en vals, utförd av hornorkestern, och så tråddes dansen, den oundvikliga, för första gången på egna tiljor. Trängseln var emellanåt besvärlig, men då sämjan är god, blir rummet stort, och under den uppsluppnaste, gemytligaste stämning fortgick dansen till ljusan dag. Angenäma afbrott bildade den mängd visor och bygdemålshistorier, som våra gäster voro nog vänliga att undfänga oss med. Ett afbrott i dansen blef måltiden, som serverades i serveringsrummet. (De husmoderliga plikterna för festen sköttes av Senia Henriksson med tillhjälp av flera andra föreningsmedlemmar.) Kl 4 på morgonen, då båtarna gingo följdes våra ärade gäster till ångbåtsbryggan, där sånger från båtarna och från land tolkade allas våra känslor af saknad, då afskedets stund var inne.
Antalet personer, som öfvervarit invigningsfesten beräknades till omkring 500.
Sedan dansen af ortsbor och af en del gäster som för mörkrets skulle ej kunde fara hem, trådts under ännu ett par timmar, bröt man upp för att i den kyliga, klara höstmorgonen begifva sig hem medtagande ljusa, glad minnen från den fest som är ett minne blott.

Lisi Svahnström